Kategori: Uncategorized

Text och foton av Sebastian Sundberg

Vintern innebär ofta en (välbehövlig?) paus från botaniken. Men det går att botanisera även vintertid. Denna vinter 2021/2022 har dock redan varit lång och ”riktig” med ofta snötäckt mark så det har i princip varit kört att leta efter arter som ryl, grönpyrola och knärot. Det finns dock bot även i detta fall – ut och leta mistel. Detta görs särskilt bra nu när träden är avlövade, vilket främst gäller de som bor i södra halvan av Uppland, någorlunda nära Mälaren. Misteln har expanderat under hela 1900-talet, och det är intressant att dokumentera denna sägenomspunna arts fortsatta spridning under 2000-talet. Samtidigt kan du testa och utvidga dina kunskaper att känna igen värdträden utan blad.

Introduktion

Mistel är en halvparasitisk (har egen fotosyntes), vintergrön buske som är den enda obligat epifytiska kärlväxten i Sverige. Dess tillväxt är y-förgrenad med ett ledstycke per år, vilket gör att man kan uppskatta dess ålder genom att räkna antalet förgreningar till basen. Misteln är skildkönad vilket innebär att det måste finnas han- och honplantor nära varandra för att honplantorna ska kunna pollineras (av flugor) och sätta frukt.

Arten mistel Viscum album delas upp i minst fyra raser eller underarter beroende på deras värdval, där den i Sverige förekommande underarten subsp. album är knuten till olika lövträd och –buskar. I Ukraina har subsp. album konstaterats växa på minst 123 arter av lövfällande träd och buskar. I hela mistelns (artens) utbredningsområde bort till Himalaya finns noteringar om 452 värdväxter, inklusive introducerade växter och växter i Kalifornien dit misteln har introducerats (Barney m.fl. 1998).

I Mellaneuropa finns ytterligare två underarter: subsp. austriacum som går på tallar Pinus (samt granar Picea och lärkar Larix) och subsp. abietis som går på ädelgranar Abies. Därutöver finns åtminstone ytterligare tre mistelarter, i tre olika släkten, i Europa (Krasylenko m.fl. 2020). De vanligaste värdträden för ”vår” mistel är lindar, skogslönn, apel, rönn och popplar. Totalt har mistel hittats på drygt 50 inhemska och främmande lövträd samt buskar, inklusive rosor, slån och mistel(!), i Västmanlands län (Stridh & Peterson 2021). Däremot finns inga dokumenterade fynd i inhemska ekar eller bok i Sverige, och angrepp på björkar, klibbal, ask och skogsalm är mycket sällsynta (Rydberg 2017, Stridh & Peterson 2021).

Spridningen av mistel sker främst med bärätande fåglar (trastar, sidensvans). Det maximala spridningsavståndet hos konsumerade mistelfrön (egentligen embryon) har skattats till 20 km, då mistelfröna är laxerande och har en snabb passage genom fågeltarmen inom 10-30 minuter, men spridningen är normalt betydligt kortare och mer lokal, ofta inom samma träd (Zuber & Widmer 2009 och referenser däri). Dock skulle frön kunna spridas längre om de klibbar fast på fåglarnas ben eller fjädrar. Mistelns frukter är giftiga för människan.

Misteln i Sverige och Europa

Misteln har sitt starkaste fäste i Sverige kring Mälaren där den har varit känd sedan 1638, och finns för övrigt sedan långt tillbaka endast i östra Småland. Det kan diskuteras huruvida arten är spontan i landet eller om den har förts in med utländska trädplantor till något av godsen, och huruvida artens nuvarande utbredning är styrd av klimatet eller om den är relaterad till den historiska förekomsten tillsammans med spridningsbegränsningar samt förändringar i numerärer och beteenden hos bärätande fåglar vintertid.

Sveriges nordligaste spontana mistel hittades i Valbo, Gästrikland 2018, åtta meter upp i en svartpoppel (Wedman 2018). Därutöver finns sentida fynd av aktivt sådd mistel i Örnsköldsvik, Ångermanland (i någon apel), samt i unga träd i Falun (skogslönn) och Avesta (förmodad rönn), Dalarna med misstänkt ursprung från plantskolor.

Under 1900-talet har en kraftig expansion av arten noterats i Mälardalen, med ett möjligt ”epicentrum” kring Västerås. I Västerås tätort ökade antalet mistelbärande träd från 16 år 1952, via 32 träd 1960, 887 träd 2007-2009 till 2 462 träd 2014-2016 (Walldén 1961, Skoglund 2013, Rydberg 2017). Detta innebär en exponentiell tillväxt med en årlig ökning på 7,6 procent och därmed en fördubbling av antalet koloniserade träd drygt vart nionde år. Det mistelrikaste trädet i Västerås, en lind, hade hela 150 mistlar (Rydberg 2017). I början av 1900-talet var i Uppland inte några vilda mistlar kända närmare Stockholms centrum än vid Eldgarnsö, 25 km bort, (Almquist 1929) medan den idag finns rikligt i flera parker och skogsområden bara ett par kilometer därifrån.

Även i Centraleuropa har en sentida expansion av ”vår” mistel noterats, där den främst är knuten till träd i urbana miljöer och öppna kulturlandskap (Krasylenko m.fl. 2020).

Misteln är fridlyst enligt 8§ artskyddsförordningen (2007:845) men får skördas för försäljning av markägaren eller den som har nyttjanderätt till marken för att skydda värdträden, ifall det görs så att mistelpopulationens fortbestånd inte påverkas negativt.

Eftersök i Enköping…

På eftermiddagen den första januari åkte jag och min son Isak till centrala Enköping för att försöka årskryssa nötkråka, där två par regelbundet födosöker bland stans planterade trädhasselbestånd (turkisk hassel Corylus colurna). Nötkråkorna missade vi tyvärr men vi noterade att det fanns mistel Viscum album i ett tiotal träd längs Fjärdhundragatan och Långgatan. Jag tänkte att de nog var välkända och rapporterade i Artportalen men vid hemkomsten såg jag att det endast fanns två rapporterade fynd därifrån, det första av Henrik Weibull 13 april 2018 och det andra av Owe Rosengren, Åke Berg och Niklas Hjort 15 april 2021.

Vi återvände en vecka senare, räknade, tog koordinater och artbestämde värdträden. Resultatet blev minst 48 mistlar i 18 träd längs en sträcka av 1,5 km från Rådhusgatan i söder till Salavägen i norr. Nästan alla satt i de högväxta lindar, som är talrika längs en del gator i Enköping, men vi återfann även mistlar i den storvuxna poppel Populus sp. på en ödetomt som Henrik Weibull upptäckte, samt i en rönn Sorbus aucuparia. Flera mistlar var storvuxna, bortåt en meter i diameter, men många var även små och sannolikt ganska nyetablerade. Ingen av dessa förekomster var kända när Upplandsfloran (Jonsell 2010) publicerades.

…och i Uppsala

Det finns även några sentida fynd i och omkring Uppsala rapporterade i Artportalen, ett vid Håmö golfbana (upptäckt av Anders Helander 26 januari 2014), tre i Sala backar (Murargatan 1, Rasmus Elleby 19 april 2020; den intilliggande Byggmästargatan 17,  Håkan Andersson 20 april 2020 – båda väl synliga från Tycho Hedéns väg; Klövergatan 1, Rasmus Elleby 3 januari 2022) och ett i Ultuna (Håkan Sandin och Pia Öberg, 16 maj 2020), vilket fick oss att undersöka flera av dem 22 januari.

Vi började med att återbesöka Liljegatan 19 i Fålhagen där den i Upplandsfloran anges som inplanterad 1994 men som inte fanns rapporterad i Artportalen (vilket den är nu). Där inne på tomten såg vi två välvuxna och fruktbärande mistlar ganska lågt i två aplar Malus domestica, en fruktbärande i en (trolig) prydnadsapel Malus sp. och en liten planta i en rönn. Vi fann även en mistel mitt inne i ett villakvarter vid Vildrosgatan/Rimbogatan/Furugatan, ca 300 m åt sydost, även den i en apel. Vi återbesökte sedan de tre tidigare kända lokalerna i Sala backar och kunde notera att två satt i skogslönn Acer platanoides och en i en prydnadsapel Malus sp. Vi hittade även en mycket liten och sannolikt nyetablerad mistel i en gammal rönn på Väpplinggatan 9. Ingen av mistlarna bortanför Liljegatan bar frukter och samtliga, med undantag av den på Byggmästargatan, var ganska små. Det är inte otroligt att samtliga spontana mistlar i Fålhagen och Sala backar härrör från de inplanterade på Liljegatan, då avståndet är maximalt 1,5 km, vilket är rimligt med tanke på bärätande fåglars flygsträcka i kombination med den snabba tarmpassagen av mistelfrön.

Ett eftersök i Ultuna visade att den enda, relativt stora och fruktbärande misteln satt 3 m upp i en ganska ung lind (6 m hög) väster om dammen på västra sidan av Kronåsvägen. Två frågor inställer sig: Hur har den hamnat där, 5 km från närmaste (kända) förekomst i Fålhagen – var den redan etablerad när linden planterades eller är den aktivt insådd? Och hur kan den bära frukt om ingen hanplanta verkar finnas i närheten?

Mellan Enköping och Uppsala

Utöver dessa nordliga förekomster finns fynd på två platser mellan Enköping och Uppsala: Torsätrahagen, Hagby (en planta i sälg Salix caprea, Anders Söderberg 29 november 2008) och 500 m NNV om Skolsta, Litslena (två plantor i poppel, Kerstin Frostberg 13 april 2015).

Däremot finns ännu inga fynd kring Ekoln eller i Knivsta kommun, fast det finns fynd i Märsta bara någon kilometer från kommungränsen.

Så håll koll uppe i lövträd nära gränsen av mistelns kända utbredning i södra (till mellersta) Uppland. Det finns säkert oupptäckta förekomster kring Enköping och i Uppsala, och när hittas de första mistlarna i Knivsta kommun, på Skohalvön och på andra håll kring Ekoln? Det är bra att ha med sig en handkikare för att kunna räkna mistlar och även hitta små plantor i trädkronorna, och det finns gott om tid – högsäsongen varar ända från lövfällningen till lövsprickningen i början av maj. Notera gärna trädart eller -släkte, hur många mistlar det finns, var de sitter och deras ungefärliga storlek. Det är även värdefullt att veta om mistlarna bär frukt och, när det är möjligt, om de har han- eller honblommor (utifall de saknar bär), vilka syns under februari till maj.

Se upp och lycka till!

Fotnot

Dagens efter att första versionen av denna blogg publicerades rapporterade Charles Campbell ytterligare en ganska storvuxen mistel på Thorildsgatan 11 i Kvarngärdet, 6 m upp i en apel, vilken därmed är Uppsalas och Upplands hittills nordligaste. Även det första fyndet för Knivsta kommun gjordes 28 februari av Carin von Köhler på Staffansvägen! Dessa båda fynd innebär att ytterligare två 5 × 5 km-rutor har koloniserats i Uppland.

Referenser

Almquist, E. 1929. Upplands vegetation och flora. Acta Phytogeographica Suecica 1: 1-622.

Barney, C.W., Hawksworth, F.G. & Geils, B.W. 1998. Hosts of Viscum album. European Journal of Forest Pathology 28: 187-208.

Jonsell, L. (red.) 2010. Upplands flora. SBF-förlaget.

Krasylenko, Y., Sosnovsky, Y., Atamas, N., Popov, G., Leonenko, V., Janošíková, K., Sytschak, N., Rydlo, K. & Sytnyk, D. 2020. The European mistletoe (Viscum album L.): distribution, host range, biotic interactions, and management worldwide with special emphasis on Ukraine. Botany 98: 499-516.

Maad, J., Sundberg, S., Stolpe, P. & Jonsell, L. 2009. Floraförändringar i Uppland under 1900-talet – en analys från Projekt Upplands flora. Svensk Botanisk Tidskrift 103(2): 67-104.

Rydberg, H. 2017. Åtgärdsplan för mistel i Västerås tätort. Västerås stad september 2016. Linnea Natur och Ekologi. Reviderad av Jasinski, K. & Gustafsson, J., Park- och naturenheten, Teknik- och fastighetsförvaltningen. 2017-03-30.

Skoglund, J. 2013. Misteln i Västerås. Svensk Botanisk Tidskrift 107(1): 28-41.

Stridh, B. & Petersson, J. 2021. Tema mistel. Blåsippan 13(1): 10-22.

Walldén, B. 1961. Misteln vid dess nordgräns. Svensk Botanisk Tidskrift 55(3): 427-549.

Wedman, A. 2018. Mistel (Viscum album) i Valbo. Växter i Hälsingland och Gästrikland 36(2): 19-21.

Zuber, D. & Widmer, A. 2009. Phylogeography and host race differentiation in the European mistletoe (Viscum album L.). Molecular Ecology 18: 1946–1962.

Av Sebastian Sundberg

Söndag 24 oktober samlades 15 botanister vid parkeringen till Billuddens naturreservat i nordligaste Älvkarleby kommun vid 10:30-tiden. Dagen till ära var UBF även förstärkta med fyra botanister från Gävle-trakten. Ett regnområde hade passerat på morgonen men resten av dagen var det uppehåll och behagliga temperaturer. Deltagarna instruerades om hur inventeringen skulle gå till, fick papperssnitslar för att kunna markera redan räknade skott och undvika dubbelräkning, samt kartor över tidigare fynduppgifter av ryl Chimaphila umbellata i skogen innanför Brämsand med tillhörande protokoll att notera antalet skott, varav antalet fertila skott, och deras koordinater.

Det fanns tidigare 257 fynd av ryl i området sedan år 2000 över ett 40 ha stort område, med en totalskattning av drygt 2000 skott (Jonsell 2010). Men det fanns en misstanke om att antalet var en underskattning så därför kändes det angeläget att göra en systematisk inventering och skapa en bas för framtida uppföljning av utvecklingen.

Vissa av oss inventerade tillsammans medan andra gick en och en. För egen del var det första vistelsen i skogsområdet och jag blev genast imponerad av den fina sandtallskogen, som dessutom är känd som en hotspot för ovanliga kalkbarrskogssvampar.

När dagen var slut och vi hade sammanställt resultaten landade totalsumman på hela 165 koordinatsatta dellokaler med 19 246 skott (varav 22,9 % var fertila, dvs. hade frukter), vilken därmed innebar en höjning av den tidigare summan med en tiopotens. Dessutom hann vi inte kamma av mer än ungefär halva området. Det flitigaste gänget, med Tommy Löfgren, Aino Matthis och Mona Jensen, fick ihop 10 461 skott i områdets nordligaste del.

Dessutom räknades 216 skott av knärot Goodyera repens, de flesta noterade av Anneli Sandström i områdets östra del, och minst 36 fruktställningar av kal tallört Hypopitys hypophegea, som är kalkbunden medan vanlig tallört H. monotropa också finns i surare skog (även enstaka fröställningar av vanlig tallört noterades här). Det fanns även gott om grönpyrola Pyrola chlorantha i området – Årets växt under nästa år (2022). Tomas Troschke uppmärksammade oss också på bedagade förekomster av den sällsynta lilaköttig taggsvamp Hydnellum fuligineoviolaceum.

Den 5-6 november kompletterade Tommy och jag genom att räkna ytterligare 4 878 skott, varav 13,7 % fertila, på 44 dellokaler (resulterande i en totalsumma av 24 124 skott under de två senaste veckorna). Vi får se om det blir fler inventeringar under senhösten och vintern – det är bara att åka ut och komplettera i de delar som vi inte hann besöka!

Summan för ryl innebär att Brämsand nu ståtar med Sveriges största (kvantifierade) population av arten! Andra stora svenska populationer är Högstaåsen, norr om Uppsala, med 16 179 skott 2016-2017, Horna Fure i Skåne med 7 872 skott i augusti-september 2020, Höja i Värmland med 5 362 skott 24 juli 2011 samt Gotska Sandön med 8 134 skott 26-29 juli 2019 (Gotska Sandön är dock mycket större till ytan än de övriga lokalerna och har många separata lokaler, så jämförelsen blir lite orättvis; Sundberg 2017a, b, Sundberg & Andersson 2020).

Andelen fertila skott var betydligt högre än på Högstaåsen (14,7 %) vilket kan förklaras av att växtplatserna generellt var ljusare vid Brämsand. Riktigt stora (omkring 1000 skott) och rikligt fertila delpopulationer fanns i bryn och i mindre gläntor i området. Det som var ovant för mig var att rylen ibland sällskapade med kattfot och även växte i täta mattor av renlavar, vilket jag inte har sett tidigare.

Det var även intressant att ryl hittades, om än ganska sparsamt, i ytor som hade naturvårdsbränts under de senaste åren och sannolikt hade överlevt branden genom relativt djupt liggande jordstammar. Det var dock märkligt att inte ett enda skott av någon lummer noterades i skogen trots att miljön verkar lämplig främst för mattlummer Lycopodium clavatum, plattlummer L. complanatum eller mellanlummer L. zeilleri – skyr de den kalkrika sanden?

Jag har fått flera frågor om denna och andra relativt nyligen funna stora lokaler för ryl påverkar artens rödlistestatus. Flera upprepade provinsflorainventeringar visar att antalet lokaler har minskat starkt under de senaste 50-100 åren, som en följd av hyggesskogsbruk, förtätade och grandominerade skogar samt upphörande skogsbete (Sundberg 2017a, Artfakta 2021).

Några av dessa relativt unga jättelokaler kan i viss mån kompensera för bortfallet av många, mindre lokaler, vilket möjligen kan motivera att arten rödlistas i en lägre rödlistekategori. Både Horna Fure i Skåne och stora delar av Brämsandsskogen har endast omkring 100 år på nacken och är delvis resultaten av aktiv plantering av tall för att binda sand (Delin 2013), så på åtminstone dessa lokaler bör rylen ha ökat starkt.

Älvkarleby fortsätter att överraska – en historiskt något missad botanisk (även mykologisk och entomologisk) godispåse formad av sanden, kalken, landhöjningen, havet, älven och militären.

Ett stort tack till alla som var med och som var så entusiastiska denna behagliga höstdag!

Referenser

Artfakta 2021. https://artfakta.se/naturvard/taxon/chimaphila-umbellata-340 [uttag 2021-11-06]

Delin A. 2013. Ryl – gynnad eller missgynnad av brand? Svensk Botanisk Tidskrift 107(5): 252–263.

Jonsell L. (red.) 2010. Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala.

Sundberg S. 2017a,. Hur går det för röd skogslilja och ryl? Svensk Botanisk Tidskrift 111(2): 90–104.

Sundberg S. 2017b. Rekordlokal för ryl norr om Uppsala. Daphne 28(2): 2–7.

Sundberg S & Andersson J. 2020. 35 000 röda skogsliljor! Intryck från ett floraväktarläger på Gotska Sandön. Svensk Botanisk Tidskrift 114(1): 53–59.

Av Anders Torsten Hasselrot

Ett uppdrag som jag haft under 2021 blev att vara ’Side Kick’ till Klara Granlöf från Biotopia då vi besökte kulturreservatet Lingnåre i Hållnäs, Norduppland för att förevisa ätliga växter, medicinalväxter och andra nyttoväxter.

Länk till Lingnåre kulturreservat

Hennes val föll på Lingnåre då det är ett kulturreservat. Man får plocka växter för att äta dem om de inte är fridlysta. Själv har jag besökt Lingnåre otaliga gånger då min fru har sitt barndomshem i Fagerviken inte långt därifrån.

Det var fortfarande en hel del Covid-restriktioner som gällde, men ändå kom det 14 personer så vi fick gruppera oss lite. Någon kom från Uppsala och hade cyklat från tågstationen i Örbyhus en sträcka på ca 3 mil. De som kom var väldigt kunniga.

Växter som åts var bland annat ormrot (blomknoppar som smakar mandel) olika syror. Medicinalväxten daggkåpa funkar mot lös mage och kan vara bra att ha då man ska föda barn. Johannesörtens saft är lugnande och så vidare. Klara hade gjort ett jättefint ’ätliga-växter’-bingo med egna bilder som var uppskattat.

• 

• 

Lingnåre är en plats där man har sen slåtter alldeles bredvid en hage där man har bete under hela sommarsäsongen. Slåtterängen slås först i början av september. Slåtterängen domineras av klasefibblor, ängskära och tvåblad. Både klasefibblorna och ängsskärorna är större och fetare än vad jag någonsin beskådat någon annanstans.

Båda arterna är kända för att vara slåttergynnade. Det tycks stämma för man hittar varken ängsskära eller klasefibblor i den betade hagen utanför. Där växte dock stora bestånd av ängsklocka trots hårt betningstryck.

Lingnåre är oerhört intressant att ha som referenslokal för Kocktorp-Hagalund på Engsö mitt i Mälaren där jag bor. Vid Kocktorp och Hagalund idkas ’tidigt’ och ’sent bete’. Sent bete simulerar sen slåtter. Det fungerar någorlunda för ängsskära som faktiskt finns i stora bestånd i regionen ’sent bete’. Korna äter dock ängsskäran så fort de släpps in i hagen. Klasefibblorna däremot kan ätas upp nästan omedelbart av dovhjort. Så, de finns knappt kvar då korna släpps på.

Lagom till vår utflykt hade brudsporren börjat slå ut. Tillsammans med dem satt vi och fikade och hade trevligt. Det var väldigt vackert.

Vi skildes åt och cyklisten bar iväg de tre milen tillbaks till tågstationen.